Author: helena

Skepp o hoj, eller vad man nu säger på en dykblogg?

Jag har världens bästa vänner och jag är så tacksam! Detta säger jag för att:

1. Det är sant
2. Utan mina vänner hade det inte blivit någon dykblogg.

Jag fyllde nyligen 30 (jag hävdar bestämt att det är 27 men, de andra envisas med att det är 30) och då fick jag en dykutbildning av mina kära vänner så att jag ska kunna ta dykcertifikat och ge mig ut i världen och utforska haven. Jag blir fortfarande rörd och varm inombords när jag tänker på det.

Det som värmer allra mest är att de ville hjälpa mig att förverkliga en dröm, att de har planerat och samarbetat för att kunna ge mig den möjligheten. Kan man ha mer omtänksamma kompisar?

Tack för att ni finns!

Nu har jag startat den här bloggen för att skriva om min väg till dykcertifikatet. Jag tänkte berätta om det första dyket, undervattensdokumentärer, utrustning och allt annat jag kan tänkas vara med om och lära mig.

I ärlighetens namn kan jag egentligen ingenting om dykning. Det har varit en alltför avlägsen dröm. Men nu så plötsligt har dörren öppnat sig och jag har fått möjlighet att göra verklighet av drömmen. Den chansen ska jag ta vara på. Att dyka är något jag drömt om sen jag som 16-åring var på familjesemester i Grekland och snorklade. Även om jag inte såg så mycket fisk tyckte jag det var fantastiskt att titta på växterna och se en och annan firre simma förbi.

Redan efter första snorklingen var jag fast och bestämde mig för att jag en dag skulle dyka på riktigt. Simma runt under ytan bland fiskar. Titta på vrak och och se korallrev med egna ögon.

Nu ska jag som sagt ta mitt dykcertifikat. Är nervös, lycklig, förväntansfull och rädd på samma gång. Tänk om drömmen går i kras redan när jag ska göra första dyket? Tänk om jag tycker det är obehagligt under ytan. Att det är jobbigt med munstycket eller att jag blir förvirrad av vad som är upp och ner? I nästa stund tänker jag istället på vad mycket kul jag ska göra när jag är klar. Vart jag ska resa. Vad jag ska titta på.

Jag hoppas så innerligt att det här med dykningen kommer gå bra. Att det kommer funka för mig och jag har egentligen ingen anledning att tro att det inte skulle gå bra. Har inte klaustrofobi eller någon annan fobi och jag har inte problem med öronen eller att fridyka och snorkla.

Men vi får se. Följ mig här i bloggen så får du veta hur det går. Och tack alla ni som gjorde den här drömmen möjlig att genomföra!